Bit's and pieces of me put into words.

Helt plötsligt står man där. Förvirrad och rädd. Vägen har precis delat på sig och den stora frågan är "Vilken väg ska jag välja?" Antligen fortsätter man på den gamla vanliga, den vägen man känner sig säker på och där ingenting kan gå fel, man vet att den är rak och lätt. Eller. Man väljer avstickaren. Den som kan göra livet både bättre och sämre beroende på vad man möter längs vägen. Uppförsbackar och nerförbackar efter varandra. Vägen med utmaningar.

Vi utsätts för detta vägvalet dagligen, allihopa. Det handlar mest om att upptäcka att man egentligen har ett val. Men som människa har vi val i allt vi gör. Vi gör val hela tiden. Medvetet och omedvetet.
Jag kan relatera detta mycket till mig själv. Jag är en person som väldigt ofta gör medvetna val och då har jag också en förmåga att välja den lätta vägen. Den vägen som gör att jag inte behöver göra yttligare val, för vem vet? Nästan val kanske blir ett svårare beslut?
Varför gör man då ofta på det viset? Väljer den lätta vägen? Jag tror att det beror mycket på att man är rädd för vad man ska mötas av om man inte gör som man brukar. Man är rädd för konsekvenser. Egoistiskt tänkande! Den lätta vägen är för mig lätt, men folk runt omkring mig då? Om jag hela tiden väljer min lätta väg utan att ens reflektera över vad den har för konsekvenser för andra, är det rätt väg då? Jag menar, nästan alla vägval jag gör för mig själv påverkar andra också, på ett eller annat sätt.
Nu vill jag absolut inte få fram att man hela tiden ska tänka på andra framför sig själv, för så är det absolut inte. "Du är huvudpersonen i ditt eget liv" är ett vanligt utryck och det stämmer faktiskt. Det är tillåtet att vara egoistisk, så länge det inte går till överdrift! Men man kan inte göra alla val bara för sig själv, för då står man tillslut själv också.

Se möjligheterna i att våga testa på något nytt istället för att se se det hemska som skulle kunna hända. Våga testa gå åt ett annat håll, vad kan hända? Kommer du dö? Knappast. Och vad är det man brukar säga? "What doesn't kill you makes you stronger". Det är lika sant som det är sagt.

Och gällande mig. Jag som älskar utmaningar av alla dess slag, hur kan det komma sig att så fort det är känslomässiga utmaningar så stänger jag av? Vad kan hända? Kommer jag dö? Nej! What doesn't kill me, makes me stronger. Det gäller bara att våga inse det också..